Regissören Johanna Garpe, som de senaste åren har varit kulturråd i London, har återvänt till Sverige för att sätta upp "Odysseus återkomst". Den 25 juli har operan premiär på Drottningholms slottsteater.
Att Drottningholms slottsteater i sommar sätter upp "Odysseus återkomst" kan tolkas som kärleksfull ironi. Det är inte bara Odysseus som återvänder efter lång bortavaro. Också ensemblen är full av förväntansfulla hemvändare.
1988 sjöng den unga Johanna Garpe i kören på Drottningholmsteatern. Det var hennes första riktiga konstnärliga utmaning. På scenen samsades hon med den finske barytonen Petteri Salomaa och alten Ann Hallenberg.
20 år senare möts trion igen, den här gången i Monteverdis opera "Odysseus återkomst" som har premiär den 25 juli. Regissören Johanna Garpe, som de senaste åren har varit kulturråd i London, har återvänt till Sverige för att sätta upp föreställningen. Rollen som Odysseus har gått till Petteri Salomaa och Ann Hallenberg spelar den tröstlöst väntande Penelope.
Det är 20 år sedan jag var här senast, jag kommer hem till Sverige med två barn, jag har fått familj. Tidens gång, det handlar så mycket om det i föreställningen, konstaterar Johanna Garpe. Ett världsarv
Återseendet är fyllt av glädje. Ordet hemvändare ligger nära till hands för att beskriva dem som nu gör comeback på den anrika teatern. För det är en speciell känsla att jobba på Drottningholms slottsteater, det menar alla, från scentekniker till operasångare. Teatern från 1766 är så speciell att den av Unesco listats som ett av våra världsarv, den intakta salongen och det ytterst välbevarade teatermaskineriet med ett 30-tal bevarade scenbilder gör den unik.
Varje gång vi drar i gång åskmaskinen blir jag på gott humör. Alla samplade ljud i universum står sig slätt när den rasslar i gång. Och det är mycket åska och blixtar i den här föreställningen, konstaterar Johanna Garpe. Hon betraktar teatern som ett levande väsen, en medaktör i föreställningen. Det gör ingenting att publiken tydligt ser att vågorna i bakgrunden är svarvade ur stora trästockar.
Den här teatern kan leverera illusioner, blixtsnabba scenbyten, knasiga färder från himlen ned i helvetet. Här gör vi inte en tysk tolkning där alla har trenchcoats och solglasögon. Vi vill dra på allt som är unikt med Drottningholmsteatern, säger hon. Åldras på 20 sekunder
Och sådana möjligheter finns det gott om i "Odysseus återkomst". Ramhandlingen om Odysseus som efter 20 års irrfärder äntligen återvänder till familjen och hemön Ithaka interfolieras av möten med gudar, skeppsbrott och himmelsfärder - något som cirka 20 scenanställda svettas bakom kulisserna för att åstadkomma.
Maskören och perukmakaren Cajsa Wallin är gammal i gamet. Nästan varje sommar tar hon semester från sitt ordinarie jobb för att vara med på Drottningholm. Men i den här föreställningen måste hon uppbåda all rutin hon äger, eftersom många av operasångarna spelar flera roller.
Ann Hallenberg har ett byte på 58 sekunder, där hon ska bli 20 år äldre. Då gäller det att ingen står i vägen här inne, säger hon bestämt. Det är inte bara Penelope som åldras i "Odysseus återkomst". Även Petteri Salomaa som spelar Odysseus blir mellan en scen och en annan 20 år äldre. Han ser rollen som en musikdramatisk utmaning, med en karaktär som rymmer många olika känslor, i en opera som kastar sig tvärt mellan arior och recitativ.
"Som opastöriserad ost"
Han älskar atmosfären på Drottningholm och den intimitet som uppstår i salongen som rymmer 454 personer.
Till och med lukten i den gamla teatern gör att upplevelsen blir annorlunda. Det är äkta vara, lite som en gammal opastöriserad ost från en källare i Frankrike, säger han. Det mesta är tidsbundet på Drottningholms slottsteater: musikerna spelar på instrument som kunde varit hämtade från Gustaf III:s tid, kostymerna av Karin Erskine andas nedtonad barock och sångarna sjunger på originalspråket italienska. Men från i år finns en textmaskin installerad, för den som har svårt att hänga med. Och budskapet i "Odysseus återkomst" ser Johanna Garpe som universellt:
I det område där jag bor i London lever många investment bankers. Männen jobbar jämt och kvinnorna är hemma. Ibland tänker jag att en dag kommer de att komma hem till ett tomt hus, barnen har flyttat ut och frun tagit sig en älskare. Det är Odysseus-scenariot, säger hon.
