”Så vad jobbar du med annars då?” Själva frågan är kanske rätt harmlös i sig, men det är själva bakgrunden att många människor tar för givet att man inte kan försörja sig som skådespelare, sångare, tecknare eller liknande yrken, som får mig att reagera.
Först ett konstaterande: Jag älskar mitt yrke! Det är helt fantastiskt att tänka att det som en gång i tiden var min hobby nu har blivit det jag försörjer mig på. Jag är väldigt tacksam att år efter år få stå på scenen, uppträda, förmedla och beröra en publik, som faktiskt betalar för att se mig göra mitt jobb.
Med denna bakgrund och hyllning till det yrkesverksamma liv, som jag lever, vill jag poängtera hur kulturbranschen ofta stöter på människor, som inte respekterar vårt yrkesval. För det mesta är det ju okunskap, som ligger bakom, men en del gånger undrar jag om man hade bemött andra yrkesgrupper likadant.
En av de vanligaste frågorna, som många av mina kollegor stöter på, men som jag har blivit förskonad ifrån, är ”Så vad jobbar du med annars då?”. Själva frågan är kanske rätt harmlös i sig, men det är själva bakgrunden att många människor tar för givet att man inte kan försörja sig som skådespelare, sångare, tecknare eller liknande yrken, som får mig att reagera. Jag tror exempelvis inte att en bagare eller en läkare hade fått en sådan fråga efter att de hade berättat vad de jobbar med. Det blir väldigt tydligt att det är just kulturarbetare, som råkar ut för den här typen av fråga och jag undrar varför det är så?
"Lika lite som en person, som jobbar inom äldreomsorgen, vill bli kallad för ”pillerpreparerare och rumptorkare” lika olustigt är ”teaterapa” för mig"
Jag har även varit på många hemmafester där jag får höra folk säga ”Här har vi ju en sångare bland oss. Kan inte du sjunga lite för gruppen? Kom igen! Du tycker ju det är så kul!”. Ja, återigen, jag älskar mitt jobb, men är detta något som gör att jag även på fritiden, gratis, ska utföra detta – mitt hantverk – för folk bara för att de vill ha underhållning och för att jag ska vara snäll? Jag skulle personligen exempelvis tycka att det hade varit oerhört pinsamt att försöka fråga en kompis, som var snickare, om han hade velat snickra ihop ett bord eller en stol till mig ”nu när du ändå är hemma hos mig på middag”.
Det är även ett ord, som verkligen får hela mig att rysa i hela kroppen och det är inte av välbehag – teaterapa. Lika lite som en person, som jobbar inom äldreomsorgen, vill bli kallad för ”pillerpreparerare och rumptorkare” lika olustigt är ”teaterapa” för mig. Genom att använda sådana här onödiga ord så förminskar och förlöjligar det vår yrkesgrupp och i stunden även mig som människa.
Detta är bara några exempel, som rätt ofta kommer upp när jag diskuterar med kollegor i branschen om hur andra människor ser på oss. Kanske är vi överkänsliga, kanske är vi lättstötta eller så är det kanske bara så enkelt att denna attityd och dessa situationer har uppstått allt för många gånger för att vi bara ska rycka på axlarna åt det.
Min förhoppning framöver är därför att vi kulturarbetare ska bemötas med samma respekt, som andra yrkesgrupper, av den enkla anledning att detta är vårt jobb lika mycket som något annat jobb. Yrket gör att vi kan betala hyran, handla mat, betala parkeringsböter, åka utomlands eller bara unna oss den där massagebehandlingen, som man behöver ibland efter en veckas hårt slit – på jobbet!
Krönikör: Oskar Sternulf
Hemsida/Instagram: sternulf.se
E-post: oskar@sternulf.se
