Klockan ringer. Jag är lite matt i kroppen efter att ha sovit ganska oroligt i natt. Hur kommer det sig? Vad är det för dag idag? Det är ju bara en vanlig lördag. Helg. Nej, vänta, det är ju premiär ikväll! Inte undra på att tankarna har varit ”all over the place” den här natten. Det är ganska vanligt att du drömmer om ditt jobb när det börjar närma sig premiär.
Repetitionsperioden är alltid väldigt intensiv och innebär i regel mycket svett, lite tårar och en del blod (i alla fall uppskrapade knän och stora, fula blåmärken) och gör att du hamnar i en repetitions- och premiärbubbla.
Jag anländer till teatern och det finns en viss förväntan och härlig energi i hela byggnaden. Alla är självklart spända och laddade inför kvällen och den härliga nervositeten från folket, både på och utanför scenen, går nästan att ta på. Det har varit en väldigt spännande resa och det inträffar alltid många tuffa, lärorika och kreativa utmaningar på vägen. I och med att det alltid är nya konstellationer inför varje nytt uppdrag, blir inte den ena uppsättningen den andra lik på ett rent socialt plan. Vi får alltid se till att stötta och pusha varandra för ett bästa resultat och det är just den resan, som gör hela premiärdagen så himla speciell och minnesvärd.
Vi sätter oss i logen och börja sminka oss. Min hand känns ovanligt darrig jämfört med när jag fixade till min teatersminkning inför det förberedande genrepet och genrepet. De andra killarna i logen är också ovanligt tysta och vi har en helt annan koncentration än vad jag är van vid. Visserligen skämtar vi med varandra och ser fram emot kvällen, men samtidigt har vi ett helt annat fokus. Sminkningen är klar. Scenkläderna är på. Det är dags att lämna det trygga rummet.
"Nu står vi beredda i kulissen och jag får
För att läsa hela den här artikeln behöver du bli Premium-abonnent.
