…och nummer 201. Ni andra, ett stort tack för ett grymt bra jobb idag. Nummerlapparna och säkerhetsnålarna kan ni lägga tillbaka där ni tog dem.
Puh. Tom. Hungrig. Utslagen. Ratad. Känslan av att inte gå vidare är aldrig rolig. Jag går fram till pappret, som de nu har satt upp på väggen, där vi nu själva kan läsa vilka nummer som har gått vidare till nästa omgång. På något sätt stämmer det att hoppet är det sista som överger en och även om jag vet att det är kört går jag lik förbaskat bort för att plåga mig en sista gång och förtvivlat leta efter mitt nummer på pappret. Nope. Nummer 135 hade inte av misstag glömts bort att räknas upp och stod inte heller med på ”ni som har gått vidare”-listan.
Jag hade verkligen sett fram emot att få dansa senare i eftermiddag, men jag åkte ut direkt efter sången. Det är inte ofta att jag ryker på första gallringen och genast börjar jag analysera det jag gjorde inne hos juryn. Allting gick väldigt bra. Jag hade en skicklig pianist och vi fick ett fint gemensamt grove, då jag framförde låten. Så här i efterhand kan jag inte minnas några tuppar, det vill säga falska toner, och jag möttes även av varma blickar och beröm efteråt. Vad gick fel?
Ja, jag vet att det var en hård gallring och att många andra duktiga kollegor också åkte ut med en gång. Det svåraste, vid sådana här tillfällen, är att kunna vara glad för andra som har gått vidare när du själv känner dig dålig och bara vill åka hem, ta en varm dusch och sedan bara proppa i dig massor med skräpmat resten av dagen.
Jag vet även hur ledsna mina föräldrar blir för min skull när jag berättar att jag har gallrats bort och därför har vi nu för tiden bestämt att jag inte ska berätta om när jag går på audition.
För att läsa hela den här artikeln behöver du bli Premium-abonnent.
