Hon har sjungit så länge hon kan minnas och under åren har hon sjungit många olika musikstilar och hoppat mellan ett flertal band. Som tonåring var hon ledsångerska i välkända dansbandsgruppen Wizex. Därefter har hon hunnit med Melodifestivalen, dubbat många Disneyfilmer till svenska och stått på många teaterscener i allt från "Fame" till "Kristina Från Duvemåla". Rutinerade StagePoolaren Monica Silverstrand är just nu aktuell med två radiohits och en rykande färsk countryplatta!
När bestämde Du dig för att bli artist?
- Det var nog inte jag som bestämde mig, det stod klart så fort jag öppnade munnen efter födseln (skratt). Jag sjöng innan jag kunde prata och sjöng solo offentligt i kyrkan vid 6 års ålder. Så sången har alltid varit med mig, varenda dag av mitt liv.
Du har medverkat i allt från schlagerfestivaler, musikaler, sjungit i dansband och dubbat filmer. Hur blir man så artistiskt bred som Du?
- Inte bara artistiskt, även fysiskt… (skratt). Jag gillar att kunna lite om mycket istället för tvärtom, är ganska allmänbildad och intresserad av historia, politik och lite av varje. Gillar att veta mer än bara vem som ligger på topplistan just nu. Då har det fallit sig naturligt att även vilja prova olika stilar inom musiken. En konstnär målar ju inte i samma stil ett helt liv, och även vi sångare måste våga, och få lov, att utvecklas åt olika håll utan att media frustreras över att inte kunna stoppa in oss i ett fack. Visst heter det ”get niched or get out” inom marknadsföring, men även om man börjar som musikalartist eller operettstjärna måste man få lov att ge sig på annat om man får lust. De gånger man ger sig på något man inte visar sig vara bra på, så märks det ju. Mitt motto är att man inte vet innan man provat, så jag provar allt minst en gång (förutom droger).
Du har arbetat med många olika musikstilar genom åren. Nu är Du aktuell med en ny platta i countrystil. Varför just country?
- Det krävs att man levt ett liv för att kunna sjunga country på riktigt. Och det har jag. Upp- och nedgångar, skilsmässor, härliga barn, dödsfall, riktiga vänner, jävliga karlar… Du vet, allt sånt som är bra att kunna ta fram när man tolkar en text. För mig är texterna viktiga och inom countryn är det oftast texterna som gör låten, till skillnad från mycket popmusik. Det finns plats för humor, nostalgi, hopp och förtvivlan – allt det som livet rymmer i övrigt.
Hur kom det sig att det blev en countryplatta just nu?
- Jag lärde känna den amerikanske producenten och låtskrivaren Brian Hobbs för fler år sedan och gjorde lite demos för honom som han sålde till artister i Nashville. Vi pratade om att kanske göra en platta, men inte förrän jag skilde mig förra våren blev det verklighet av den drömmen. Jag var rätt nere och tilltufsad av ett destruktivt äktenskap, mina båda föräldrars bortgång och en stökig tonåring och hade ingen direkt livslust – något mycket ovanligt för en positiv själ som jag. Tack vare mina underbara vänner och Brians förtroende vände jag energin utåt och använde min ilska och kraft till att göra något bra istället. Det blev en sorts terapi för mig, tror jag. Många av texterna skrev Brian till mig under den här perioden.
Singlarna ”Shoo Shoo” och ”Rowdy Kinda Saturday Night” har spelats flitigt i radio under september och oktober. Det måste kännas jättekul?
- Jättekul! Det som är allra roligast är att jag inte har skrivit på med något stort skivbolag än, utan valt att jobba med det lilla bolaget Eidolon så att jag fått större inverkan på resultatet. Vi ska väl skriva nåt licensavtal för distribution och marknadsföring i större skala, men bara det att låtarna spelas, att jag erbjuds både radio- och TV-intervjuer och liveframträdanden, är ju enormt kul eftersom önskemålen då kommer från lyssnarna, inte från ett skivbolag med stor budget. Det görs så himla mycket bra musik och det finns så vansinnigt många musikälskare därute, men i mitten sitter bolagen som en flaskhals och släpper bara igenom en eller två nya artister per år. Jag förstår att jag som är 42 och inte ens har silikonbröst inte är vad de anser sig vara rätt att satsa på, men det är just det som är min styrka – jag har levt, har livserfarenhet, är rutinerad och scenvan, har en publik. Och jag tror det är det som visar sig nu när låtarna tas så väl emot inom radio/TV utan minsta marknadsföring. Rowdy Kinda Saturday Night gick direkt upp på förstaplatsen på P4 Dalarna med 5 ggr fler röster än tvåan som var Faith Hill. Det säger något, tycker jag, och jag är oerhört tacksam och glad för det erkännande som lyssnarna ger mig. Det känns ärligt!
Har countrymusiken potential att bli ännu mer populär i Sverige och Europa?
- O ja. Så stor som den alltid varit i USA kanske den aldrig blir i Europa eftersom vi inte har samma westernbakgrund, men bara de senaste 10 åren har ju utvecklingen varit sensationell. Kanske den cross-over som stora artister som Faith Hill, Shania Twain m.fl. stått för har varit lättare för oss i Europa att ta till oss än renodlad country/western eller bluegrass, jag vet inte. Men det står helt klart att musikstilen bara kommer att bli mer och mer populär. Media skriver kanske inte så mycket om den än, men så fort man skrapar på ytan märker man att intresset är enormt. Det dansas linedance och sätts igång countryklubbar över hela landet, även bland mycket unga människor. Här i Stockholm startades en ny klubb på Bröderna Olsson sista torsdagen i månaden, och på premiären i september var väl ålderssnittet kring 27, tror jag! Söker man på country på en svensk söksajt får man 100 ggr fler träffar än om man söker på rap eller techno. Men på reklamradion och i tidningar märks inte det. Inte än! För 10 år sedan var country i Sverige något mesigt som en del dansband ägnade sig åt, men det är det inte längre. Respekten har verkligen ökat. Folk har mer och mer upptäckt den kvalitet och glädje som countrymusik står för.
Hur vill Du beskriva Din nya platta, och vad heter den?
- Bara mitt namn – det är långt nog! Jag tror det är viktigare att publiken lär sig mitt namn än titeln på plattan. Vi kallar det ”Kick Ass Country”! Lite spark-i-arslet-musik. Texter som ibland uppmanar till att ta sig i kragen, våga tro på sig själv, inte vara så himla allvarlig jämt, att våga leva livet! Musik med attityd och innehåll.
Har Du något spontant råd att ge till andra artister som försöker livnära sig på sitt artisteri?
- Det känns förmätet att i min situation råda andra artister eftersom jag ju inte lyckats alls så bra som jag kanske hade hoppats jag skulle göra när jag var 20 år! Det enda jag med säkerhet kan känna är att om jag börjat tidigare, gått i musikskola, tagit teaterlektioner, fokuserat tidigare – då hade jag också nått längre innan jag blev så gammal. Men jag bodde i en liten by med 2000 invånare och ingen i min närhet hade nånsin hört talas om att man kunde bli skådis, musiker eller nåt annat ”oseriöst”. Mina föräldrar var alltid mycket stolta över mig och uppmuntrade mitt yrkesval, men var samtidigt oroliga att jag inte skulle försörja mig och sluta som bitter städerska nånstans när allt var för sent. De ville att jag skulle ta det säkra före det osäkra och skaffa mig en ekonomisk utbildning istället, vilket jag gjorde. Det var synd, inser jag idag. Så mitt spontana råd är nog att känna efter vad man egentligen vill och sen fokusera på det. Om du ofta får kommentarer om hur duktig du är och hur mycket folk gillar det du gör, då ÄR det nog så. Våga lita på det. Lyssna på andra, men känn efter vad som känns rätt för dig! Fast det skadar ju inte att kunna något annat också, så att man kan försörja sig i down-perioder. För de kommer – var så säker! Det gör de för alla, oavsett om man åker räkmacka på sina kända föräldrar, sin vackra kropp eller säljer sig till maktpersoner. Ibland har man flyt, ibland är det motigt. Då är det skönt att kunna koppla bort ett tag och göra något annat, kanske förkovra sig eller resa. Det är oerhört frustrerande att hamna i en svacka där det inte finns jobb och inget man gör leder någonvart.
Om Du fick fria händer att ändra på saker i den bransch Du jobbar i, vad skulle det vara?
- Jag skulle vilja att många fler fick jobb, istället för att så få har så många av arbetsmöjligheterna. Jag HAR ju en rätt bra CV med många erfarenheter, men är man ny har man ju av naturliga skäl inte det och då är det alldeles för svårt att få visa upp sig själv och sin talang. Många gånger får de unga inte ens komma på audition om de inte har dokumenterad erfarenhet. Det tror jag är förkastligt, och något som inte är bra i det långa loppet.
- Sedan vill jag ha fler kvinnor i maktposition på skivbolagen så att vi slipper den absurda kroppsfixering som råder, framför allt för tjejer. Det finns många manliga artister som inte är modellsnygga, jättevältränade eller skitballa, men som ändå säljer och älskas av publiken. Så är det INTE för tjejerna. Jag ser på mina tonårsdöttrar hur de färgas och skadas av medias kvinnoideal. Det är en av ursäkterna jag använder för att slippa pina mig på ett gym!
Har Du någon dröm som Du gärna vill ska gå i uppfyllelse?
- Eftersom jag har barn är ju drömmen att få se dem som lyckliga vuxna, som funnit sin plats i livet. Med en bra partner och välartade barn ;o)
- Sedan skulle jag gärna vilja göra succé på Grand Ole Opry i Nashville med eget, svenskt band. Svenska musiker är sanslöst bra, allround, dedikerade, pålitliga och kunniga. För mig är själva musicerandet det viktiga, det musikaliska mötet på en scen eller i en replokal – det är DÄR jag hör hemma. Skivstudion är väl kul, men det är livespelningarna jag verkligen brinner för.
Vad händer den närmaste framtiden?
- Jag ger en hel del radiointervjuer i många kanaler, ska bl.a. snart iväg till P3 och programmet "Nattliv". På tisdag 15/10 kör jag också två låtar live med fullt band i "Go’kväll" kl. 18-19.00 i SVT2. Även "Bingolotto" är planerat senare i höst och en del gig ute i landet. För en månad sedan hade vi inte ens släppt plattan till radio, så vi är naturligtvis jätteglada över den snabba utvecklingen och hoppas på ännu fler gigbokningar. Under vintern hoppas vi ha resten av de 12 låtarna färdigmixade så att fullängds-CD:n kan släppas till butik.
