Han showar på Color Line

Musikalartisten Mikael Johansson är just nu aktuell som sångsolist på Color Fantasy, ett kryssningsfartyg som går mellan Oslo och Kiel. För StagePool berättar han mer om livet ombord och om hans spännande karriär.

Efter en audition i juni förra året fick Mikael jobbet på Color Fantasy. Varje kväll, under två veckor, uppträder han i showerna Don’t stop believi’n och The show must go on, regisserade av Anthoula Papadakis. 2Entertain, som ligger bakom showerna, har anställt två ensembler vilket gör att man bara jobbar två veckor i taget och sedan tar den alternerande ensemblen över. På så sätt är man ledig två veckor i stöten och har tid för klasser och andra projekt, något som Mikael uppskattar.

Efter bara ett halvår ombord blev Mikael tillfrågad om han ville fortsätta jobba ytterligare ett år med en ny show. Och det ville han.
– Inför den nya showen hade de problem med att hitta manliga sångare som kunde passa. Det är en hel del rätt knepiga låtar att sjunga i showen och många av dem går väldigt högt. Eftersom vi gör två shower per kväll under två veckor blir det sammanlagt rätt många höga toner som ska sjungas och det är lätt att man blir sliten. Speciellt eftersom det är luftkonditionering överallt, jag hörde faktiskt ett rykte om att luftfuktigheten hos oss är torrare än i Sahara. Det är också väldigt mycket dans i de här showerna och alla i ensemblen steppar. Så jag kan förstå att det var svårt att hitta någon som både klarar att sjunga sångerna, samtidigt som de klarar av dansdelen.
 
Mikael har sysslat med musik hela livet. Han började med att spela trumpet och trummor och sjöng även i kör.
Efter ett tag tog trumspelandet över och Mikael bestämde sig för att satsa på en karriär som trummis. Efter musikgymnasiet i Leksand blev det ett år på Kävesta folkhögskola utanför Örebro. Men när en kompis började på Performing Arts School i Göteborg, blev Mikael övertalad att också söka, trots att han precis blivit antagen som trummis på LA Music Academy i Los Angeles.
– Jag började gilla tanken på att stå längst fram på en scen och sjunga istället för att sitta längst bak bakom ett trumset. Jag beslutade mig för att tacka nej till LA Music Academy och satsade allt på att komma in på Performing Arts School. Vid det här laget hade jag inte tagit en enda dansklass i hela mitt liv, jag hade bara tagit en handfull sånglektioner under gymnasiet och någon skådespelarerfarenhet ska vi inte prata om.

Under den här tiden bodde Mikael i Stockholm och med hjälp av telefonkatalogen började han ringa runt till alla de dansskolor han kunde hitta. Som tur var hade Kulturama platser kvar på sina kurser i nybörjarbalett och nybörjarjazz. Och efter totalt två och en halv timmes dansklasser åkte Mikael till Göteborg för att göra audition till Performing Arts School.
– De tre dagarna som audition varade var hittills de värsta i mitt liv. Att som hårig och ovig trummis sätta på sig stringsuspensoar, tights, linne, svarta mockasiner och frivilligt ställa sig i en bastuvarm danssal, tillsammans med 40 stycken snärtiga, vältränade och välrakade sökande, är inget jag rekommenderar. Jag fattade ingenting.
Balettläraren pratade franska och räknade till åtta istället för fyra. Att sedan ställa sig och improvisera fyra åttor i slutet av jazzkoreografin, när man inte kan några andra danssteg än de man gjorde när man var full på krogen förra helgen, ger inte direkt en känsla av upprättelse. Men av någon anledning kom jag in och under de tre åren jag gick på skolan lärde jag mig att älska varma danssalar, svettiga tights, stringsuspensoarer som gav skavsår i rumpan, förvirrande teaterlektioner och frustrerande sånglektioner.

Under utbildningens sista termin fick Mikael reda på att han fått jobb i musikalen Guys and Dolls på Göteborgsoperan till hösten. Ett ganska så maffigt första jobb.
– Det var jul och jag var hemma hos min mamma. Jag minns att vi var ute och gick en promenad och jag var deprimerad över att jag inte hade något jobb. Morsan tyckte att jag skulle utbilda mig till läkare istället för att säkra min framtid. Men så fort vi kom innanför dörren så ringde min telefon. Det var från Göteborgsoperan och de meddelade mig att jag hade fått jobb i Guys and Dolls. Helt plötsligt vände mitt humör från misär och ingen framtidstro till att jag var oövervinnerlig och skulle erövra världen.
 
Efter tiden på Göteborgsoperan jobbade Mikael en säsong på Astrid Lindgrens värld, sedan blev det show på det tyska kryssningsfartyget AIDA Aura och direkt efter det började han jobba för 2Entertain på Colorline. Och det är just variationen i yrket som är bland det bästa med det, menar Mikael.
– Eftersom kontrakten sällan är längre än ett år utan snarare oftast bara några månader, hinner man sällan tröttna på ett projekt innan det är dags för ett nytt. Man möter och får jobba med alla möjliga sorters galna människor och det är väldigt inspirerande. Jag tycker om att prata med människor som brinner för det de gör, det smittar av sig och gör att jag själv blir mer entusiastisk över det jag håller på med.

Att jobba inom artistbranschen kräver en hel del, både professionellt och privat, menar Mikael. ”Man måste vara inställd på det från början annars bör man jobba med något annat”, säger han. För Mikaels del har det gått väldigt bra, han har haft jobb konstant sedan utbildningen och menar att branschen är bredare än vad han trodde först.
– Jag hade en bild av att man måste vara kort och vältränad, kunna akrobatik och ha en vacker röst med musikalvibrato för att kunna försörja sig som musikalartist. Jag var en lång, gänglig, naiv kille som kunde spela trumpet och trummor. Jag trodde inte att jag skulle få jobb inom musikalbranschen. Men rätt som det var så satt Hans Berndtsson hemma och letade efter en lång kille som skulle spela en ung och naiv frälsningssoldat som spelade trumpet. Tack vare det så fick jag jobb i Guys and Dolls, och efter det så har det rullat på.

Men för att hålla sig kvar i branschen gäller det att hålla sig i form. Mikael tränar på gym nästan varje dag de veckorna han jobbar ombord, när han är hemma går han på dansklasser och yoga. Han tar också sånglektioner och gör en kvarts sångövningar under de dagar han har föreställning.  Dessutom mediterar han en timma per dag.
– Jag tror att man alltid ska försöka att vara överkvalificerad för det jobb man har. Hur kan man annars tro att man ska få ett jobb när kontraktet tar slut? Jag förstår inte folk som anpassar sin form efter vad de jobbar med för stunden och sedan får panik när de inte får nästa kontrakt för att en ung och nyutexaminerad yngling ”snodde” jobbet av dem. ”Ja men jag har ju jobbat där förut och är mer erfaren!” Javisst men kan du inte längre göra en dubbelpiruett på audition för att du har suttit hemma framför Grey’s Anatomy och ätit chips, då får du faktiskt skylla dig själv.
 
Förutom jobbet på Color Line väntar en inspelning där Mikael skall sjunga in en nyskriven musikal som hans två kompisar gjort. Han planerar också att genomföra en egen konsert i sommar och dessutom skall han och ett par vänner både skriva och spela in egen musik tillsammans. Det finns med andra ord många drömmar och mål inför framtiden.
– Mitt mål är att bli en av världens mest erkända artister. Jag vet att det anses väldigt osvenskt att tänka så och genom jantelagens ögon så låter det kaxigt. Men jag tror att man ska sikta högt och jag önskar stora saker och fantastiska karriärer till alla människor.
 
Till sist, vad kan du ge för råd till andra StagePoolare för att lyckas i artistbranschen idag?

– Knepet är att behålla glöden och glädjen även de perioder som man jobbar med något som man inte ser som ett karriärsspång. Att ”nöja sig med det man har” är världens sämsta sätt att tänka. Om du är Lisebergskanin och hellre vill jobba på Oscarsteatern så ska du ju såklart försöka göra det, oavsett vad som kommer i din väg. Missnöjdhet är ett kreativt tillstånd som får oss att vilja utvecklas.
Och det här med att det ska vara så stor konkurrens om så få jobb, det köper jag inte riktigt. Det finns alltid jobb om man vill jobba. Är det något du tycker om att göra så är du antagligen ganska bra på det också.
 

Av Lina Forsberg Bjärnlind