Musikalartisten Andreas Gyllander gör succé i London.
Andreas Gyllander är mitt uppe i repetitionerna inför premiären av musikalen Mamma Mia på West End den 11 juni. För StagePool berättar han mer om hur han knep rollen som Sky och om karriären.
Berätta om hur du fick jobbet i London!
– Jag gjorde audition för musikalen Dear World, som hade samma casting director som Mamma Mia! De gillade mig och tyckte att jag skulle passa bra som Sky och skickade mig därför direkt till slutaudition där jag fick jobba med material från musikalen. Castingen till Mamma Mia hade då varit igång i cirka en och en halv månad. Dag två fick jag jobba med scenerna igen med två nya potentiella Sophie och senare under dagen fick jag veta att jag fått jobbet.
Varför tror du att just du fick rollen?
– Jag var väl förberedd och på rätt plats vid rätt tillfälle. Det är svårt att veta exakt vad rollsättare och regissörer letar efter. Ofta handlar det om vad de får för spontan känsla av personen i rummet och sen måste man givetvis kunna hantera materialet och ta regi. Ibland kan det vara ett specifikt utseende de letar efter.
Andreas flyttade till London för två år sedan för att gå en ettårig påbyggnadsutbildning i musikal på Royal Academy of Music. Sedan dess har han stannat kvar och jobbat i London med omnejd. Att arbeta i artistbranschen i England skiljer sig dock en hel del från Sverige. En stor skillnad är att man i princip måste ha en agent för att överhuvudtaget få komma på auditions.
– Agenten skickar dig på lämpliga auditions. I första skedet träffar man ofta enbart en casting director som gallrar hårt och endast skickar vidare de mest lämpade till slutskedet då även regissör, musikaliskt ansvarig, koreograf och så vidare sitter med. Processen pågår ofta i cirka en till två månader och för att få jobbet har man antagligen varit på omkring tre till sju callbacks. Fast när man väl sedan har jobbet så tycker jag inte att det är mycket alls som skiljer sig från Sverige.
Att Andreas skulle välja en musikalisk framtid var inte helt självklart från början. Musikintresset väcktes ganska sent och började med att han föll pladask för Nirvanas Unplugged in New York. ”Jag lärde mig några ackord på gitarren och sjöng så gott jag kunde”, säger Andreas. Att han valde bana lite senare är inte något han tror varit negativt, snarare positivt.
– Ibland kan det säkert vara svårt att lyckas om man inte fötts in i det, men för mig så tror jag att det snarare var tvärtom. Jag fann intresset själv och har aldrig blivit påtvingad musiken eller teatern, vilket gjort att jag hela tiden har varit nyfiken och velat lära mig mer.
Efter ett tag började Andreas ta sånglektioner och ”halkade på ett bananskal”, som han själv uttrycker det, in i en produktion av A Chorus Line på Gamla Teatern i Örebro. I samband med detta bytte han gymnasieinriktning från natur och teknik till musikestet. Dessutom gick han musikallinjen på Örebro kulturskola.
– Jag liksom ganska många andra från min hemstad som sedan fortsatt inom musikal gick musikallinjen på Örebro kulturskola. Där väcktes intresset. Sedan fortsatte jag upp till Umeå där jag gick på Musikalakademien i två år. De har ett samarbete med Royal Academy of Music och redan under utbildningen var vi i London och hade workshops. Efter det gick jag en ettårig danslinje på Balettakademien i Umeå, samtidigt som jag jobbade som korist på Norrlandsoperan.
Efter utbildningen fick Andreas jobb i musikalen La Cage aux Folles i Finland. ”Det var mitt första riktiga musikaljobb och jag fick det under mitt sista år på skolan. Jag minns väldigt väl när jag fick mejlet med jobberbjudandet och blev otroligt glad”, säger Andreas. Under åren har det även hunnit bli shower för Sunwing och ett flertal teaterproduktioner på Lerbäcks Teater. En höjdpunkt där var uppsättningen av Ronja Rövardotter.
– Att få odla helskägg, sjunga, spela krumhorn, mandolin och low-whistle i Ronja Rövardotter var grymt stort. Jag älskar filmen, boken och Björn Isfälts fantastiska musik.
För Andreas är variationen i yrket det som driver honom. Genom åren har han agerat kompositör, skådespelare, musiker, dansare och sångare. ”Ibland har jag känt att jag inte är riktigt bra på något, utan bara ganska okej på lite av varje”, säger Andreas. Men han menar också att det kanske är just mångsyssleriet som gjort att han hållit sig flytande med arbete och dessutom aldrig haft en tråkig dag på jobbet.
– Jag lever min dröm och har egentligen gjort det ända sedan mitt första jobb på Lerbäcks Teater. Att få jobba med det jag tycker är allra roligast är underbart! Men jag får egentligen ut lika mycket av att sjunga i duschen, som av att sjunga för en publik, även om jag någonstans på vägen har upptäckt att det faktiskt är trevligt med applåder lite då och då också. Och kollegor!
För att hålla koll på vad som händer i branschen använder Andreas sig av tips från kollegor, internet och numera sin agent. Före jobbet i Mamma Mia kunde det bli omkring en audition i veckan för Andreas. Bästa tipsen är att vara väl förberedd, undvika, om möjligt, att lära sig en helt ny låt inför en audition och använda material som man känner sig trygg i och tycker om. Dessutom är det viktigt att se till att man vet vad man söker till, menar Andreas. Och trots att cirka 400 föreställningar av Mamma Mia väntar framöver tänker Andreas inte ligga på latsidan vad gäller att slipa audition formen.
– Planen är att hålla igång med sång- och danslektioner så att jag inför nästa vår kommer vara i toppform när nya auditions stundar. Om det blir Sverige eller London återstår att se...
Till sist, vad kan du ge för råd till våra StagePoolare, något personligt knep för att lyckas i underhållningsbranschen idag?
– Jag har nog redan smugit in några småtips här och var. Ibland tycker jag att det pratas lite för mycket om att det är en tuff bransch. Det är en kul bransch, om du gillar det du håller på med. Gör du inte det, så är det nog tufft. Var dig själv och kom ihåg dina vänner. Efter premiären är det viktigare att krama familjen än viktigt branschfolk, eftersom du antagligen jobbat halvt ihjäl dig under repetitionerna och inte träffat dem på länge. Jobben kommer och går, men inte vännerna... Sådär ja, nu fick jag avsluta lite pretto, men jag tror det är långt ifrån oviktigt och faktiskt helt sant.
