Fiktiv dokumentärfilm

Vad är en fiktiv dokumentärfilm?

En fiktiv dokumentärfilm, även kallad "mockumentär" (från engelskans mock documentary), är en film eller tv-produktion som använder dokumentärens visuella och narrativa stil men bygger på en påhittad historia. Genren suddar ut gränserna mellan fiktion och verklighet genom att använda intervjuer, handhållen kamera, arkivbilder och andra dokumentära tekniker för att skapa en illusion av autenticitet.

Fiktiva dokumentärer används ofta för satir, humor eller samhällskommentarer, men kan också vara en del av skräck, drama eller science fiction. Kända exempel inkluderar The Blair Witch Project (1999), som använde dokumentärstil för att skapa en realistisk skräckupplevelse, och This Is Spinal Tap (1984), en parodi på rockbandsdokumentärer.

Stil och användning

Fiktiva dokumentärer använder många av de tekniker som finns i traditionella dokumentärfilmer, såsom:

• Handhållen kamera – skapar en känsla av realism och spontanitet.
• Intervjuer – karaktärer "intervjuas" som om de vore verkliga personer.
• Arkivmaterial – konstruerade arkivbilder eller nyhetsinslag används för att stärka illusionen.
• Berättarröst – används för att ge en seriös dokumentärkänsla.

Fiktiva dokumentärer kan vara subtila och realistiska, som i Borat (2006), där skådespelaren Sacha Baron Cohen interagerar med ovetande personer, eller helt överdrivna och satiriska, som The Office, där dokumentärformatet används för komisk effekt.

Kuriosa och betydelse

Kuriosa är att vissa fiktiva dokumentärer har blivit så övertygande att de förväxlats med riktiga dokumentärer. The War Game (1965), en brittisk tv-produktion om kärnvapenkrig, var så realistisk att den förbjöds i Storbritannien i över 20 år.

Fiktiva dokumentärer har blivit en viktig genre inom både film och tv och används ofta för att ifrågasätta verklighetsuppfattningen och leka med publikens förväntningar.

Sammanfattningsvis är fiktiv dokumentärfilm en genre som kombinerar dokumentärens