Humphrey-teknik

Vad är Humphrey-teknik?

Humphrey-teknik är en modern dansteknik skapad av den banbrytande amerikanska dansaren och koreografen Doris Humphrey (1895–1958). Tekniken bygger på principen om fall och återhämtning (fall and recovery), där dansarens kropp rör sig mellan att ge efter för tyngdkraften och att återfinna sin balans. Denna pendling mellan kontroll och okontroll skapar en naturlig rörelsedynamik som utgår från andning, tyngd och momentum.

Humphrey-tekniken ses som ett viktigt alternativ till den klassiska balettens vertikala och hållningsbaserade estetik, och den har haft stort inflytande på utvecklingen av modern och samtida dans. Den ger plats för individuellt uttryck, kroppens naturliga rörelsemönster och emotionell förankring.

Rörelseprinciper och stil

Tekniken kännetecknas av:

• Fall och återhämtning – en cyklisk rörelse mellan tyngd och lätthet.
• Andningens roll – rörelser följer ofta kroppens naturliga andningsmönster.
• Tyngdöverföring – hur kroppen skiftar vikt mellan olika delar för att skapa dynamik.
• Gruppdynamik – Humphrey utvecklade också idéer om sceniskt flöde, formationer och rörelsekontraster mellan dansare.

Humphrey arbetade länge tillsammans med Charles Weidman, och deras arbete lade grunden för vad som idag kallas modern dance i USA. Hon var även mentor åt José Limón, som vidareutvecklade tekniken i det som blev Limón-tekniken.

Kuriosa och påverkan

Kuriosa är att Doris Humphrey också skrev en av de första teoriböckerna om koreografi, The Art of Making Dances (1959), som fortfarande används i dansutbildningar världen över. Hennes idéer har influerat allt från samtida koreografi till danspedagogik och är särskilt populära inom utbildningar där kroppens naturliga uttryck och rytm står i centrum.

Sammanfattningsvis är Humphrey-tekniken en konstnärlig och kroppsnära metod som uppmuntrar dansaren att utforska balans, andning och mänsklig rörelse som en del av det sceniska uttrycket.