Kinetophone var en tidig uppfinning som kombinerade rörliga bilder med synkroniserat ljud, utvecklad av Thomas Edison.
Kinetophone var en av de första försöken att kombinera rörliga bilder med synkroniserat ljud och utvecklades av Thomas Edison och hans team i början av 1890-talet. Det var en vidareutveckling av Kinetoscope, där en tittare kunde se en kortfilm genom en tittlucka, men nu med ljud som spelades upp samtidigt från en fonograf.
Kinetophone fungerade genom att en mekanisk koppling synkroniserade filmens rörelse med ljudet från en fonografcylinder. Eftersom tekniken var mekanisk och inte elektronisk, var synkroniseringen ofta bristfällig, vilket gjorde att ljud och bild lätt hamnade ur fas.
Kinetophone var ett av de första försöken att skapa ljudfilm, men tekniken var opraktisk och blev aldrig kommersiellt framgångsrik. På grund av bristen på exakt synkronisering och det faktum att filmen fortfarande kunde ses av endast en person åt gången, ersattes Kinetophone snabbt av nyare teknologier.
Trots dess begränsningar var Kinetophone en viktig föregångare till ljudfilmen och inspirerade framtida innovationer inom filmindustrin. På 1920-talet utvecklades mer avancerade ljudfilmssystem som Vitaphone, vilket banade väg för ljudfilmernas genombrott med filmer som The Jazz Singer (1927).
Kuriosa är att Edison förutspådde att ljudfilm skulle bli framtidens standard, men han underskattade vikten av att utveckla en mer exakt synkroniseringsteknik. Hans Kinetophone föll i glömska, men hans vision om kombinerat ljud och bild blev verklighet några decennier senare.
Sammanfattningsvis var Kinetophone ett tidigt men bristfälligt experiment i att förena ljud och rörliga bilder, och även om det aldrig slog igenom kommersiellt, lade det grunden för framtida framsteg inom filmteknologi.
