Vaganova-metoden är en rysk balettpedagogik som kombinerar styrka, flexibilitet och uttryck, och som blivit en av världens mest inflytelserika träningssystem för klassisk dans.
Vaganova-metoden är en träningsmetod inom klassisk balett som utvecklades av den ryska ballerinan och pedagogen Agrippina Vaganova (1879–1951). Metoden växte fram under 1920- och 30-talen vid den berömda Vaganova-akademin i Sankt Petersburg och utgör en syntes av den franska balettens elegans, den italienska skolan Cecchetti och den ryska traditionens kraft och uttrycksfullhet.
Vaganova-metoden bygger på en noggrant strukturerad progression där varje övning förbereder kroppen för nästa steg i utvecklingen. Den tränar upp styrka i bål och ben, ökar flexibiliteten och utvecklar en naturlig armföring (port de bras) som smälter samman med benens arbete. Lika viktigt är metodens fokus på musikalitet och uttryck – dansaren ska inte bara utföra rörelserna tekniskt korrekt, utan också fylla dem med känsla och berättelse.
I Vaganovas system betonas att hela kroppen deltar i varje rörelse: från fötter och ben till bål, armar, nacke och huvud. Tekniken arbetar mycket med att bygga uthållighet och styrka utan att förlora smidighet, vilket gör den särskilt krävande men också mycket effektiv för att skapa starka och uttrycksfulla dansare.
Kuriosa är att nästan alla stora ryska balettstjärnor under 1900-talet och framåt – däribland Natalia Makarova, Rudolf Nurejev och Svetlana Zakharova – är skolade i Vaganova-metoden. Idag undervisas den på balettskolor världen över och betraktas som en av de mest prestigefyllda pedagogikerna inom klassisk dans.
Sammanfattningsvis är Vaganova-metoden inte bara ett tekniskt system, utan en helhetsfilosofi för hur balett ska utövas – med disciplin, konstnärligt uttryck och djupgående kroppskontroll som ledstjärnor.
