No bizniz like showbiz

Ni anar inte vad mycket vi är med om inom showbiz. Visserligen är vi väl medvetna om att det innebär obekväma arbetstider, låga löner och ett ständigt orosmoment över att aktuellt jobb snart tar slut och att det då är dags att gå på audition igen. Väl på plats möter vi hundratals (ibland tusentals) kollegor, som konkurrerar om ett fåtal platser. Till produktionen ”Mamma Mia” i Helsingfors, som jag senare fick jobb i, var vi omkring tusen som sökte och endast 30 personer blev utvalda.

Det är inte alltid jag får vara med om sådana här välorganiserade auditions/uttagningar som med ”Mamma Mia”, men en av de mest bisarra upplevelser hade jag tänkt skriva om idag. Jag kan redan i förväg berätta att det var tur att jag sedan tidigare hade erfarenhet av att gå på auditions. Hade detta varit första gången för mig att prova lyckan inom showbiz kan jag lova att jag hade skolat om mig och idag istället jobbat som psykolog eller svensklärare.

Bakgrunden är att jag hade blivit kallad till en sydsvensk småstad och åkte ner med tåg från Göteborg. I förväg hade jag fått förbereda två låtar (en lugn och en up-tempo) och jag skulle även förbereda en egenkoreograferad danskombination på en minut.

När jag kom till rätt adress visade det sig vara ett kontorslandskap med en ytterst liten yta att framföra sång och dans på. Kvinnan, som höll i allting själv, meddelade med en gång att jag inte alls skulle sjunga mina egna låtar utan ”Drömmen om Elin” och ”Johnny B. Goode”. Jag fick sedan en kvart (!) på mig att repetera in allt materialet, men gentil, som hon var, så fick jag ha texten framför mig. Hur tror någon på fullaste allvar att jag kan prestera mitt bästa och ge en rättvis bild av mig själv som artist när förutsättningarna ser ut som de gör? I och för sig är det väl lika för alla…

"Den här gången trodde jag i min enfald att jag skulle framföra låtarna som jag hade övat in, men framför mig lades ett papper – med finsk text!"

Efter en annorlunda inledning skulle jag framföra min dans och jag var redo att hämta CD-skivan, som låg i väskan i andra rummet. Kvinnan hejdade mig och sade att hon ville att jag skulle genomföra dansen – utan musik! Nu byggde hela min dans på just musiken och det såg nu väldigt lustigt ut när jag försökte genomföra min koreografi ”nynnandes” rytmerna, ljuden och pulsen i hjärnan.

Jag ville egentligen redan nu åka hem för det kändes bara märkligt, men som avslutning skulle jag framföra ytterligare en sång. Den här gången trodde jag i min enfald att det var låtarna som jag hade övat in, men framför mig lades ett papper – med finsk text! Juryn, den ensamma kvinnan, spelade upp en fil på datorn och lät mig lyssna igenom låten fem gånger innan jag den sjätte gången försökte sjunga med och samtidigt förmedla (?) en känsla med en text som jag inte hade en aning om vad den innebar.

I efterhand är jag glad att jag inte fick jobbet med tanke på hur konstig upplevelsen var. Ännu värre var det för en kompis till mig, som sökte bara några timmar efter mig och som fick jobbet! Kul kan ju tyckas, men han blev uppringd bara en vecka senare och fick reda på att hon hade ångrat sig och anställt en finne istället.

No bizniz as showbiz…

Krönikör: Oskar Sternulf
Hemsida/Instagram: sternulf.se
E-post: oskar@sternulf.se

Tidigare krönikor av Oskar:

https://sv.stagepool.com/nyheter/7222/konsten_att_respektera_en_kulturarbetare

https://sv.stagepool.com/nyheter/8021/en_helt_vanlig_arbetsintervju